Sagan om LSS som försvann – av Sören Olsson

Det hände sig en gång, alldeles nyligen, i ett land som onödigt mycket påminner om vårt eget land.

På regeringskansliet i det lilla landet hade de styrande partierna stora bekymmer. Det var valår, och det behövdes strategier att vinna tillräckligt många av folkets röster, för att kunna fortsätta regera fyra år till.

– Vad ska vi ta oss till för att vinna valet i höst? sa president Steffe och blängde med bister min på gruppen av medarbetare.

– Vi måste skrämma folket, och säga att alla andra partier vill folkets sämsta. Vi ska skapa rädsla hos människorna, så att de förstår att vi är det enda vettiga alternativet, menade finansminister Magda och nickade eftertänksamt.

Sen ångrar vi oss och säger att allt bara var ett skämt. Då andas de ut och tror att vi egentligen är snälla, innerst inne.

– Det ska nog inte vara några problem, sa socialminister Ankan glatt. Vi skrämmer upp folket med nån meningslös utredning, som får folk att tro att vi vill försämra allting för alla. Sen ångrar vi oss och säger att allt bara var ett skämt. Då andas de ut och tror att vi egentligen är snälla, innerst inne.

– Det är en bra idé, mumlade president Steffe eftertänksamt. Vi måste ju vara listigare än våra motståndare.

– Jag har tänkt lite på det här med LSS, sa plötsligt jämställdhetsminister Åza.

– Vad är det för nåt? undrade president Steffe förvånat.

– Ja, det är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva sitt liv, precis som andra.

– Jaha. Men det låter ju riktigt bra, sa presidenten glatt.

– Jo, men de var tyvärr inte vårt parti som drev igenom den lagen, förklarade Åza och rodnade skamset.

– INTE? Vafalls? ropade president Steffe och blossade lika röd i ansiktet som blodet som flöt i hans kalla ådror. Då måste vi genast avskaffa den där LSS:en.

– Jag såg faktiskt en sån där handikappad häromdagen, sa minister Magda och snörpte på munnen. Och han såg riktigt glad ut.

– Glad???

Nu kunde inte president Steffe längre sitta ner vid bordet. Han reste sig upp och vankade runt i rummet med händerna knutna bakom ryggen, som för att hindra sig själv att slå nån i skallen.

– Glada handikappade? Vad har de att vara glada över? De är ju trots allt handikappade!

– Ja, och många av dem röstar nog inte ens, menade minister Åza och nickade ivrigt.

– Förslag på hur vi ska gå till väga för att ta bort flinet ur ansiktet på de där handikappade, då?

– Jag kan tillsätta en kostsam utredning, som tar reda på hur mycket pengar vi kan tjäna om vi försvårar för de där handikappade att få ekonomisk möjlighet att få assistans.

– Assistans? muttrade presidenten och gjorde en äcklad grimas. Det måste bli slut på det där utnyttjandet av landets resurser!

– Men å andra sidan, sa plötsligt den närmast osynliga praktikanten som satt längst inne i ett hörn av rummet. Det kanske är dumt att ta bort möjligheten till personlig assistans så nära inpå valet i höst.

– Vi ska ju naturligtvis inte genomföra ändringarna nu innan valet, morrade presidenten ilsket.

– Vi ska bara ta reda på hur mycket pengar vi kan tjäna om vi försvårar möjligheten till personlig assistans, förklarade finansminster Magda.

– Sen läcker vi ut information från utredningen, så att alla blir rädda och oroliga, sa socialminister Ankan.

– Och sen håller jag presskonferens och säger att vi absolut inte ska göra nåt sämre för de handikappade!

President Steffe flinade glatt och kunde se framför sig hur hela salen av journalister applåderade hans lugnande besked om möjligheten till fortsatt assistans, för de som verkligen behöver det.

– Men vi ska naturligtvis införa alla försämringarna ändå. Efter valet, förklarade jämställdhetsminister Åza.

Den närmast osynliga praktikanten tyckte nog att det var lite väl cyniskt att använda folkets rädslor som ett medel att skaffa fler röster inför valet i höst.

– De funktionshindrade kan mycket väl ta sig till vallokalerna och rösta för ett helt annat parti, menade praktikanten försynt.

– Vad i helskotta är det du säger? vrålade president Steffe. De är ju handikappade!

– Funktionshindrade. Och de är vaken dumma eller lättlurade.

President Steffe stirrade argt på den närmast osynliga praktikanten.

– Menar du på fullt allvar att de där idioterna kan rösta, nu också?

– De är funktionshindrade. Och ja, de kan rösta.

– Men då har jag ett ännu bättre förslag, sa plötsligt minister Åza. Barn och gamla. De kan inte rösta. Barnen får inte rösta – och de gamla orkar inte ta sig till vallokalerna.

– I alla fall inte utan sin assistans, mumlade den närmast osynliga praktikanten.

Men det är ju alldeles lysande, vrålskrattade presidenten glatt.

– Men det är ju alldeles lysande, vrålskrattade presidenten glatt. Gamlingar och snorungar tar vi bort all assistans ifrån!

– Barnen har ju trots allt föräldrar, menade minister Åza viktigt. Vad ska de göra när barnen har personliga assistenter? Ligga och sola på Mallorca, kanske?

– För att inte tala om de gamla, sa presidenten irriterat. De kan ju inte ens arbeta och göra skäl för sin lön. De är lata, helt enkelt.

– Det är en utmärkt idé, sa jämställdhetsminister Åza glatt. Vi försämrar bara för de som inte har möjlighet att protestera själva! Det är alltid lättare att ta från de som inte har så lätt att själva föra sin talan!

Ministrarna i den sittande regeringen kom med fler förslag som skulle försämra möjligheten till hjälp för de svagaste i samhället.

– Kan vi inte se till att byta namn på de insatser som erbjuds, så att det förvirrar människor i utsatta positioner, föreslog socialminister Ankan. Det känns ju lite spännande att se om någon vågar sig på att förstå de svårigheter vi konstruerar för människor som har det svårt.

– Kanske kan vi se till att de som är gravt handikappade själva måste ta sig till Försäkringskassan för att fylla i papper, för att kunna få assistans? föreslog finansminister Magda. Det kommer göra att massor av människor inte ens klarar av att söka nån hjälp! Tänk så mycket pengar vi kommer tjäna på det!

Det tyckte alla på mötet, utom den närmast osynliga praktikanten, var alldeles lysande förslag.

President Steffe var nöjd med sitt förmiddagsmöte.

– Nu tycker jag att det är dags för lunch, utropade han högt över församlingen.

– Okej. Ska vi ta nån dyr restaurang? Eller nåt enklare och billigare, runt hörnet? undrade minister Åza.

– Ha ha ha! Så rolig du är, skrek president Steffe glatt! Som om vi skulle äta billig mat.

– Det är ju skattebetalarna som betalar, menade finansminister Magda roat.

Jag säger som jag alltid har sagt. Hellre äter jag själv än att se andra svälta.

– Precis. Vi behöver nog träffas några fler dagar för att diskutera försämringar för de mest utsatta. För jag behöver ju äta lunch fler dagar den här veckan!

Alla utom den närmast osynliga praktikanten skrattade glatt åt presidentens skämt.

President Steffe log nöjt och klappade på sin alldeles för stora mage innan han avslutade förmiddagens möte.

– Jag säger som jag alltid har sagt. Hellre äter jag själv än att se andra svälta.

Plötsligt kom jämställdhetsminister Åza på en viktig sak.

– Jo, käre president. Jag undrar om det finns möjlighet att sluta tidigare i dag. Jag måste hämta mina barn på dagis.

President Steffe skrattade så att han vek sig dubbelt.

– Så rolig du är! Det har du väl aldrig gjort själv. Det gör ju din barnflicka!